I MITT MINNE FÖR ALLTID...
 
Jag gav Edall ett lätt tryck med skänkeln och han började genast att galoppera.
Skogen tätnade omkring oss och jag kände fartvinden i ansiktet.
Tårarna forsade ner för mina kinder, dels var det fartvinden, men även en annan sak, tårarna av saknaden efter Saeta. Saeta hade varit min egen häst, den underbaraste islandshästen i hela världen!  Saeta betydde söt på isländska, men hon hade varit mer en bara söt, hon hade varit unik. Hon hade också varit min allra bästa vän, men nu var hon borta för alltid, men hon skulle förstås alltid ha en plats i mitt hjärta.

Jag gav Edall en klapp och vi skrittade hem mot stallet, han lunkade på i sakta mak. Edall betydde ädelsten på isländska och det var precis vad han var fast Saeta skulle alltid vara den vackraste av alla.

- Hej, Hedvig! Gick ridturen bra? Hörde jag Louise säga.
Louise var en av dem som hjälpte till i stallet med att tillexempel mocka, fodra  o.s.v
- Jo, Edall är verkligen duktig, han har en väldigt härlig tölt, sa jag.
- Ja det har han, men varför är du alldeles röd i ögonen? Undrade Louise.
- Tårar, svarade jag.
- Saknar du Saeta? Undrade hon.
- Ja det gör jag, så fruktansvärt mycket! Utbrast jag.
- Varför skulle just hon dö, och i kolik och allt, och ändå kom ju veterinären i tid, nästan skrek jag.
- Ja jag förstår det, sa Louise. Det är hemskt.

Dagarna gick och jag fortsatte att gå runt och vara ledsen, men en dag när jag kom hem ifrån stallet förändrades allt…

- Hej Hedvig, sa min mamma då jag vid sex tiden en fredagskväll kom hem från stallet.
- Hej, är maten klar? Undrade jag.
- Ja, kom och sätt dig. Sa mamma.
 
Vi var ensamma hemma pappa och min syster var i Skåne och tävlade, så de skulle sova där.
- Jo, Hedvig….du går ju runt och är ledsen över Saeta, eller hur, sa hon.
- Ja, det gör jag väl, sa jag.

- Liksom jag tror inte du ska göra det, självklart har alla rätt att vara ledsna, men jag tror att Saeta hade velat att du fortsatte ditt liv lyckligt med en ny häst, sa hon.

- Ja, kanske, sa jag.
- Vad tror du om att hitta en ny häst och vara med på långritten med Emma och Lisa.
- Ja, det skulle väl vara kul, sa jag.
- Vad sägs om att leta efter en ny efter maten? frågade hon.
- Ja det kan vi väl göra, sa jag. 

Vi åt under tystnad och jag funderade på det mamma hade sagt, att kanske Saeta hade velat att jag hittat en ny vän. Men varför inte, jag skulle ju aldrig glömma min Saeta och långritten med Emma och Lisa lockade mig.

- Den där är fin, sa jag.
- Ja det är den, sa mamma.

Jag och mamma hade satt oss tillrätta framför datorn för att leta efter en ny islandshäst till mig. Vi skulle dagen där på provrida två stycken, Dropi som betydde droppe och Yra som betydde duggregn. Nästa morgon väckte mamma mig, och vi gick upp, åt frukost och packade matsäck. Vid nio tiden satte vi oss i bilen. Mamma startade bilen och vi rullade långsamt ut från uppfarten. Vi körde i cirka fyrtio minuter, sedan var vi framme vid en stor hästgård, det var där Yra skulle finnas.

Mamma parkerade bilen och vi gick mot stallet, när vi närmade oss stallet, tittade plötsligt en tjej ut ur dörren.

- Hej, är det ni som ska kolla på Yra? Frågade hon.
- Ja, det är vi, sa mamma.
- Följ med här, sa tjejen.
- Okej, sa vi.

Vi gick in i stallet där var det ljust och svalt, hästarna i stallet stod lugnt i sina boxar och såg ut att trivas.

- Här är hon, sa tjejen.
- Förresten heter jag Jessica, sa hon.
- Okej, ja vi heter Hedvig och Karin.
- Okej, men kolla in Yra nu, sa Jessica.

Yra var inte så underbar som jag först trott, först försökte hon bita mig, då jag hälsade på henne. Sedan när jag borstade henne under magen, sparkade hon bakut. Jag ryktade henne och hade hela tiden fult sjå med att inte bli biten eller sparkad. Jag undersökte hennes ben det gick ganska bra. När jag äntligen var klar så ledde jag ut henne på stallplanen.

- Sådär, gumman, sa jag
- Sitt bara snabbt upp, sa Jessica.

Det var lättare sagt en gjort och Yra stod inte still en sekund, men tillslut kom jag i alla fall upp på henne.

- Där borta är paddocken, sa Jessica och pekade.

Paddocken var ganska stor med trä staket och en grind man kunde stänga under ridturen. I skritten var hon snäll och lugn och jag var riktigt nöjd, även i traven gick hon någorlunda bra.

- Bra flickan, viskade jag till henne.

När jag skulle tölta började det. Jag gav henne hjälperna som jag gjorde på varenda häst, men istället för att tölta började hon skena, jag försökte alla knep jag hade lärt mig men inte ett enda fungerade. Då blev det ännu värre Yra började bocka, hon krängde i luften och rätt som det var satt jag nere på marken. Jag brydde mig inte om att sitta upp igen för jag ville definitivt inte ha Yra. När vi satt i bilden igen så suckade jag och tänkte istället på nästa häst vi skulle prova, nämligen Dropi.

- Den där Yra var inget eller hur, sa mamma.
- Nej, visst var hon söt och så men hon kastade ju till och med av mig, sa jag.
- Ja, nu får vi hoppas att vi får napp, sa mamma när vi svängde in på uppfarten till gården där Dropi bodde.

Gården var fin och stor, i några hagar gick några hästar och betade. När vi stod och studerade de fina hästarna kom en tjej fram till oss.

- Hej, är det ni som är spekulanter på Dropi? Undrade hon.
- Ja det är vi, sa mamma.
- Jag heter Emelie, sa tjejen.
- Okej, jag är Karin och detta är min dotter Hedvig.
- Hej, sa jag.
- Ja nu ska vi inte låta tiden gå, följ med här så ska ni få de Dropi, sa Emelie.

 Dropi var fux, med en rödbrun färg.
- Hej killen, sa jag och gick in i boxen.

Dropi stod helt lugnt då jag hälsade på honom. Han var snäll att rykta och stod och halvsov av njutning. Han var underbar redan nu, jag kollade igenom honom och hittade inga tecken på skador. Jag borstade honom extra länge eftersom han tyckte det var så skönt. Efter en stund var jag klar.

- Emelie, var finns sadel och träns? Frågade jag.
- Kom med här, sa hon.

Hon visade mig vägen till sadelkammaren. Sadelkammaren var stor och det satt små namnskylar vid varje sadel och vid varje träns.

- Detta är Dropis, sa Emelie och visade mig en sadel och ett träns. Jag tog det med mig och lade försiktigt upp sadeln på Dropis rygg. Jag spände lugnt sadelgjorden och tränsade honom.

- Så ja, då var du klar, sa jag och gav honom en puss på mulen.
- Då kan du leda ut honom, sa Emelie.

Jag ledde ut Dropi ur stallet till stallplanen där jag satt upp. Dropi stod till skillnad från Yra helt stilla och dessutom hela tiden. När jag var uppe på hans rygg visade Emelie oss vägen till paddocken.

- Då kan du rida lite hur du vill, sa Emelie.

Jag red först i skritt och gjorde några fram och bakdelsvändningar. Jag gjorde lite volter och när jag tyckte det räckte satte jag Dropi i trav. Han hade en gudomlig trav och en ännu underbarare tölt, i galoppen drog han på ordentligt. Kort sagt, han var helt underbar.

- Bra, sa jag till honom då han gjorde en jättefin avsaktning till skritt, jag gjorde några halter också och sedan red jag fram till grinden och satt av.
- Vad tyckte du, undrade Emelie.
- Helt underbar, svarade jag och gav Dropi en kram.

Jag ledde in honom i stallet och sadlade av och sedan så borstade jag av honom, och till sist jag honom en puss på mulen.

- Hejdå killen, sa jag och började gå ut ur stallet.

När jag och mamma hade satt oss i bilen så pustade jag ut, åhh vad jag gillade Dropi.

- Nå, vad tyckte du, undrade mamma.
- Jag vill ha honom, sa jag.
- Ja, han var riktigt fin, sa hon.

När vi kom hem efter en cirka timmes körning, så ringde mamma Emelie direkt.

- Hej det, är Karin, sa hon.
- Ja, vi skulle vilja besiktiga honom ja.
- Okej vad bra, hör av dig hur det går.
- Ja bra, Hejdå.
- Vad sa hon, frågade jag.
- Att hon skulle höra av sig när veterinären besiktigat Dropi, han skulle ändå komma imorgon och göra det, sa mamma.
- Okej, sa jag.

Den kvällen kunde jag knappt sova, jag låg vaken länge, men till slut somnade jag tydligen i alla fall. Vid tiotiden dagen därpå ringde Emelie.

- Hej det är Hedvig, sa jag.
- Ja, hej det är Emelie, jo jag tänkte bara säga att Dropi gick igenom.
- Nej, är det sant?! utropade jag glatt!
- Ja, får jag prata med din mamma? Undrade hon.
- Visst, sa jag.
- Mamma telefon, det är Emelie, Dropi gick igenom! Sa jag.
- Vad kul, ja hej det är Karin.

Mamma pratade lite och kom överens med Emelie att hon skulle köra Dropi till stallet på lördagen. Jag kunde knappt vänta, visst det var bara två dagar att vänta, men ändå! På fredag eftermiddag cyklade jag till stallet. Jag skulle rida Edall, jag gick fram till hans box, han stod där lugnt och tuggade på lite hö.

- Hej, killen, sa jag.
- Frust, svarade Edall.

Jag gick till sadelkammaren och hämtade sadel och träns, jag gick genom stallgången fram till hans sadel, där jag slutligen hängde upp det på en sadelhängare som var fastspikad i boxvägen.

- Sådär, sa jag och tog en borste och började rykta.

Jag ryktade noga och väl, sedan kratsade jag hovarna, efter det sadlade jag. När jag äntligen var klar ledde jag ut Edall ur stallet.

- Sådär ja, sa jag och hoppade upp.

Jag red bort mot paddocken, där jag bestämt mig för att rida. Jag värmde upp honom genom skritt på lång tygel. Efter att ha skrittat ungefär tre varv, började jag långsamt att jobba honom lite.

- Bra, sa jag när han gjorde alldeles rätt.

Jag travade och töltade och galopperade också, han var verkligen urfin. Så var det plötsligt lördag, Dropi skulle se sitt nya hem för första gången. Jag gick otåligt runt i stallet, Emelie hade insisterat på att köra Dropi hit.

- Kommer hon inte snart, muttrade jag.

Mer en så behövde jag inte tänka förrän Emelies bil och transport rullade in på uppfarten. Jag sprang henne till mötes.

- Hejsan, här kommer jag med Dropi, sa Emelie.
- Hej, tack för att du ville köra honom, svarade jag.
- Äsch, det var inget, nu vill Dropi se sitt nya hem, se hon.

Emelie hoppade ur transporten och sa till mig att gå in och lossa Dropi. Jag gjorde som hon sa medans hon öppnade.

- Redo? Frågade hon.
- Japp, svarade jag.

Jag backade Dropi och han gick snällt och fint ut ur transporten.

- Så ja, då var det klart, sa Emelie.

Jag ledde in Dropi i stallet. Det var måndag och jag Emma och Lisa skulle ut på långritt, flera dagar skulle vi vara borta.

- Har vi allt nu, frågade jag.
- Ja, om du har med sadelväskorna? Svarade Emma.

Vi hade packat allt och skulle snart ge oss iväg.

- Nu måste vi ha allt, sa Emma.
- Ja, nu rider vi, sa Lisa.

Jag tänkte på det som hänt de senaste dagarna, jag hade haft Dropi räknat från i lördags i en vecka och en dag om man inte räknade med denna. Dropi hade varit helt underbar.

Men om ungefär en vecka skulle ytterligare en underbar sak hända, Röskva skulle komma, Röskva var mitt nya islandshäststo. I onsdags hade Emelie ringt och frågat om jag ville ha henne, och jag hade såklart tackat ja, efter provridningen. En liten stund senare red jag iväg lycklig, för första gången efter Saetas död.

Långritten blev helt perfekt, allt hade gått bra och hästarna hade varit underbara, jag gav Dropi en klapp och satte på honom grimman, på vägen ut ur stallet tog jag med Röskva också, hon hade varit helt underbar hon också, speciellt när vi ridit ut och galopperat då hade hon verkligen givit järnet.

Nu stod jag alltså här ägare till två helt fantastiska islandshästar, som båda skulle ge mig framgång och minnen jag aldrig skulle glömma.

- Jag älskar er, sa jag till dem.

I mina tankar skulle självklart alltid Saeta finnas, och jag skulle aldrig, nej aldrig, aldrig någonsin glömma henne.

Emilia Horn - novellvinnaren!