Redan andra gången jag red hos Margret
på Raudhetta bestämde jag och min väninna Lotta oss för att följa
med på hajk till Anderssons Gård. Eftersom det var i mars jag bestämde
mig, verkade det lagom avlägset för att jag skulle våga. Till saken hör
att jag är en feg ryttare, har ridit stor häst i många år men slutat
för att jag blev rädd. Som vuxen hade jag aldrig ridit i skogen utan
bara på dressyrbanan. Första gången jag red ut, på Thengill runt
hagen, med Margret bredvid tyckte jag att det var så läskigt att jag
stortjöt. Pinigt med sant.
Det här var alltså inledningen till att jag och min väninna Lotta
lördagen den 24 augusti stod på Raudhettas stallbacke med bagage och
darrande knän. Vi som skulle med sa hejsan och tjenixen till varandra,
och berättade lite om vilka vi var. Skönt, det verkade inte vara några
galna jockeys eller raceress, utan trevliga damer och en man, tillika
trevlig. Vi var nog alla en smula nervösa.
Vi fick våra hästar, jag fick Kná, en liten dam jag tidigare bara
beundrat på håll. Så red vi då iväg, jag kände med en gång att
min lilla häst kändes trygg och lydig. Vi skrittade mest, det var en
varm dag, kanske 25 grader.
Ny blandning
Efter ungefär en och en halv timmes ritt stod Annika på backen med
sin bil. Nu var det dags för en ”Pröva på något nytt-kontroll”.
Vad sägs om kexchoklad med öl till? Låter det frestande? Jag
tror att vi som var med alla kan intyga att det smakade härligt i värmen.
Så red vi vidare och lät våra hästar dricka i Barnsjön. Snart följde
vi Hallands Ridled, genom en vacker natur. Det var en häftig känsla
att släppa på tyglarna och låta Kná ta hand om det hela i skogen.
Det är otroligt vad skickliga islandshästarna är på att ta sig fram.
Över stock och sten, leriga marker och rullande stenar.
Jordgetingar och galopper
Helt plötsligt var våra hästar som förbytta. Kná studsade som
en gummiboll och vägrade gå framåt. På min vänstra sida kom tre hästar
farande och jag, som inte fattade nått, blev ganska skraj. Som tur var
så hörde jag en lugn röst som sa:
– Ta det lugnt, det är jordgetingar, men jag ligger kvar bakom dig, försök
att rida på. (Tack Marie på Rubin som behöll lugnet så bra). Nu töltade
vi snabbt på den smala skogsstigen, och duckade så gott vi kunde för
alla grenar. Det som hänt var att de första hästarna antagligen
trampat upp boet och vi efter fick träffa getingarna. I en
ridresekatalog läste jag en gång om resor till Afrika, där man var
tvungen att våga rida snabbt ifrån farliga djur. Jajamensan, man kan möta
äventyr och farliga kryp även i Kungsbackaskogarna.
Hela ritten satt jag och tänkte på att jag snart skulle galoppera i
naturen, något jag inte direkt såg fram emot. Och snabbt skulle det
tydligen gå, det hade Margret berättat. Jag hade bett henne att den första
galoppen skulle vara ganska kort så att jag fick känna mig för lite
grann. När vi ridit genom Asserdal, skulle det töltas
och snart var vi galopp upp för en backe. Kná hade BRÅTTOM och ville
gärna om. Men kul var det, även om det bara var en liten bit. Snart
kom vi till en grusväg och nu skulle det galopperas längre. Jag fick
ligga bakom Margret och Kjalvör och så, bar det iväg. Kná sprang som
en tossing, bakom mig hörde jag dundret av Nasi som gärna ville vara först.
Gruset sprutade och framför mig vrålade Margret: "Stäng
munnen!!!"
Tydligen red jag med ett fånflin och det gäller att hålla munnen stängd
för att inte få tandskador av det sprutande gruset. Galoppen gick bra
för oss alla, starkt jobbat av Harriet och Marie (denna gång på
Sindri) som var nästan nybörjare, de hade börjat rida i en ganska
vuxen ålder. Vanast var nog Jenny, Christers dotter och yngst i skaran.
Hon hade sköthäst och red flera gånger i veckan.
Lunchbad
Snart var vi framme vid Lilla Iglatjärn, där god paj, sallad,
dricka, kaffe och morotskaka väntade. Men först skulle hästarna ha
sitt, de fick vatten och sedan hö. Medan de fridfullt stod och mumsade,
åt även vi och passade sedan på att bada. Hur kommer det sig att så
gott som alla av oss hade nästan samma färg på baddräkten? Diskret
mellanblå. I vart fall var det härligt med en simtur bland sjöig
växtlighet.
Snart var det dags att ge oss av igen. Nu började vi alla känna oss
ganska trötta, men humöret var ändå på topp. Tills vi kom fram till
backarnas backe. Speciellt som vi fick hoppa av hästarna och leda dem
uppför. Det hade varit för mastigt för dem att ta oss uppför
branten, under en så lång ridtur. Själv tyckte jag att vi gott kunde
beundrat utsikten lite oftare under klättringen, men Margret hade som
sport att raskt klättra uppför för att sedan se hur snabbt pulsen återvände
till ursprungsläge. Ja, ja, en del har mystiska nöjen. Väl på topp,
med hjärtat bultande som en stånghammare, vankades Festis. I det här
läget precis lika gott som starkölen varit.
Nu lufsade vi i skogen igen, varvat med grusvägar och snart såg jag en
mycket välkommen skylt med ”Anderssons Gård, rum och frukost”. Två
och två skulle vi tölta vägen fram för att göra en storstilad entré
på gårdsplan. Vi töltade, travade och passade, men storstilat tror
jag allt att det var.
Bubbel, massage, middag och skrönor
Vi duschade av våra hästar och släppte ut dem i hagarna. Hur
valackerna hade ork att rusa iväg är ett mysterium. Vi tvåbenta fick
champagne med tilltugg medan vi lugnade ner våra kroppar. Husets herre,
Nisse, underhöll oss med historier om islandshästar, änder och annat.
När de på gården fått för många änder körde de helt sonika halva
gänget till Tjolöholms slott för att de skulle få en ny hemvist.
Lagom när de körde in bilen på gårdsplan såg de hela gänget landa
igen. Samma sak när de försökte bosätta änderna i Kullavik. Brevänder.
Nu får de bo på kvar på Anderssons Gård. Och det gör de rätt i för
finare ställe är svårt att hitta. Rummen var urgulliga, huset fräscht
och omgivningarna vackra. En hel del av oss hade beställt massage, det
var härligt. Lyxigast var Harriet och Marie som beställt ”Från topp
till tå”. Inte behöver man förklara vad den behandlingen innehåller,
ut ur SPA-delen kom två nyponrosor med len hud och avslappnad kroppshållning.
Efter massagen åt vi en härlig middag. Snart fnittrades det rejält,
speciellt då Margret drog skrönor om sina speciella uteritter ”Hitta
ridvägar med Margret”. Vi förstod snabbt att de istället skulle
kallas ”Rid vilse med Margret”. Inte för att jag kan dra alla här
men de innehöll bortsprungna hästar i hundratusenkronors-klassen.
Operasångare på vift med närapå inställd föreställning som följd.
Motordriven hemfärd för två- liksom fyrbeningar när man två på
natten kommer på var man är. Och inte var det hemma.
Vi kände oss alla ganska glada över att ha kommit fram till
Anderssons. Puh! Vem vet var vi kunde hamnat? Norrtälje kanske.
Vid 24-snåret sade vi god natt och sov som stockar.
Laddade vinkelpinnar
På morgonen var alla redo för hembakt bröd, goda pålägg, ägg,
juice, müsli och annat gott. Efteråt tog Nisse med oss ut i skogen
till två griftgångar, gamla gravar från stenåldern. Samtidigt fick
vi prova på att leta currylinjer med vinkelpinnar med skiftande
resultat. En del av oss var kraftlösa och urladdade medan andra inte
ens kunde hålla pinnarna stilla trots att vi knep hårt om dem. För
mig som är jordnära och varit ganska tveksam till urkrafter och dylikt
var det ganska skrämmande att tillhöra den senare kategorin.
Snart satt vi i sadeln igen, nu var det Maja och Gleipnir som vägledde.
Lätt ömma i bakarna red vi iväg. Det kändes att hästarna var ganska
trötta, det var inte riktigt samma drag under hovarna som dagen innan.
Temperaturen visade fortfarande på över 25 grader. Vi fick rida en ny
väg, Margret hade förklarat var den gick, men aldrig ridit den själv.
Så vi undrade var vi skulle hamna när vi började kliva över en
granskottsåker. Vi fick vara noga för att inte hamna på ett
granskott, men vi fixade det bra och det blir nya julgranar framöver.
Vi hamnade rätt och snart kunde vi ta vår första Festis-break men den
alltid lika mumsiga kexchokladen. Och snart var det dags för galoppsträckan.
Lång och snabb, sa Maja. Nasi fick kliva framåt i ledet och ligga först
för att inte krypa ur pälsen. Sen fick vi instruktioner att låta hästarna
rusa om ifall de ville. Oj, oj, vad läskigt, jag var bra skakig.
Yihaa!
Maja vrålade:
– Är ni beredda? Nu sticker vi! Sicken fart. Genom kurvorna fick vi
trampa ner ordentligt i stigbyglarna. Även av Maja fick jag
instruktionen att stänga munnen, fånflinet hängde med idag också.
Joka svischade fram alldeles bakom. I värmen orkade hästarna inte hela
vägen, utan föll in i trav efter en bit. Men vilka underbara backar.
Fler backar kom efter ett tag. Den som var som en avdankad jockey var
undertecknad, för helt plötsligt var jag bara tvungen att rida om både
Joka och Sleipnir som nu låg framför oss. Fast då gick det väl fort,
men läskigt var det aldrig. Har jag blivit fartdåre?
Rigortorpet och hem
Svettiga och flämtandes skrittade vi nu en lång bit, vi ledde också
hästarna där det var trafikerat eller asfalt, för att till slut i tölt
och galopp anlända till Rigortorpet där Nisse och Lisbeth stod med
vatten till hästarna och sallad till oss. Nu var vi alla ganska möra
och hade nog kunnat tänka oss en middagslur. Förresten höll Christer
på att få markkontakt på vägen till torpet. Några tjurar rusade
fram bakom en buske, och även fast de var bakom stängsel blev Nasi
ganska förskräckt och svängde om i 90°.
Sista biten hem gick genom en underbar natur. Härliga vägar genom
skogen. Vi fick passera några små bäckar och hur smala de än var
tyckte Joka att det var bäst att hoppa med skutt värdiga en
vattengrav. Hästarna fick dricka vatten i Djursjön innan vi red sista
etappen. När vi närmade oss Raudhetta klev några av hästarna och
gick. Andra lade benen framför sadeln och stretchade sina ömma ben. Nu
duschade vi hästarna, bälgade vatten och satte oss ner för att småsnacka
en stund. Snart var det dags att säga hej då till ett härligt gäng
och fara hemåt. Måndagen var ganska seg och väldigt stel. Men nästa
år kommer vi igen, för det här var bland de roligaste och skönaste
helger åtminstone jaga varit med om.
Ett stort tack till våra färdledare och ett ännu större till Kná
som orkade bära mig hela vägen i värmen.
Vi som var med:
Maja på Jóka, Harriet på Kvedja, Lotta på Tinna, Cecilia på Dreyri,
Christer på Nasi, Jenny på Sleipnir, Marie på Sindri, Marie på
Rubin, Ingela på Ljosfari, och så jag på Kná. Jag ber om ursäkt om
jag blandat ihop några namn.
/Yvonne Benzian
OBS!
Om du vill se på bilder från hajken så trycker du här!
|
